Ångbåtstrafiken

En livlig ångdriven passagerartrafik utgick från Västervik under 1800-talet och 1900-talets början. Från eller via Västervik gick turer upp och ner längs kusten, men även till Gotland.

På 1850-talet bildas ett ångfartygsbolag av de välkända Västerviksföretagarna Gustaf Maechel, Carl Westermarck och Claes Embring. De lät bygga en ångskonert på Stora Varvet, primärt för last, men även för en mindre skara passagerare. Fartyget döptes såklart till Westervik. Det angjorde Lübeck och flera svenska hamnar på sina resor fram till 1870 då det såldes till Danmark. I Weckobladet år 1856 står att läsa: ”Vi önska förstlingen av denna stads ångare mycken lycka på sina färder. Måtte han förbereda och framkalla flera kamrater till fördel för ortens kommunikationer och intrader”. Och visst skapade det mersmak!

Flera ångslupar kom sedan att trafikera Tjustskärgården. På 1860- och 1870-talen kunde man resa med fartyg som Gamleby, Josephina, Loftahammar, Figaro, Helgerum eller den mer havsanpassade ångaren Solid för längre resor längs kusten.

Ångbåtsbolaget Tjust bildades 1871 med trafik mellan Norrköping i norr och Solstadström i söder. Huvudfartyget Tjust gick i närmare åtta knop, hade bekväma hytter och fina salonger för hela 216 passagerare och ett rymligt lastrum.

Den första passagerarfärjan mellan Västervik och Visby var hjulångaren Ellida som gjorde resor från Västervik till Visby 1829-1832. Det gick inte fort - överfarten tog hela nio timmar.

I slutet av 1830-talet bildades ett rederiaktiebolag med delägare från Västervik, Stockholm och Gotland. Hjulångaren Gottland, som byggdes på Slottsholmsvarvet i Västervik, sattes i trafik med rutt mellan Stockholm, Visby och Västervik. Ångaren hade plats för 29 passagerare som fick sova i hängmattor. Den första resan blev äventyrlig, med både grundstötning, maskinhaveri och storm. 1840 sattes den nya seglande ångaren Activ in i trafik. Från Västervik kunde man resa vidare till Stockholm eller Köpenhamn.

Åren 1858-71 kunde man åka till Visby med den isförstärkta postångaren Polhem. Den skicklige kaptenen Gustaf Adolf Höggren körde trafik året om och trotsade både vinterstormar och is. Postångaren Sofia ersatte Polhem och trafikerade ö och fastland fram till 1885, dock inte på sommaren. En resa kostade 10 kronor i första klass, 7 kronor i andra och 5 kronor i tredje. Efter att Västervik fått järnväg 1879 blev Västervik fastlandshamn för posttrafiken med Gotland fram till 1911. Vintern 1900 sattes exempelvis Gotlandsbolagets ångare Klintehamn och Polhem in på turerna.

Gotlandsbolaget startade sin verksamhet 1866. Innan dess hade trafiken körts av olika rederier och av postmyndigheten. Rederier Ångfartygs AB Tjust satte in ångbåten Tjust mellan Visby och Västervik med sommartrafik åren 1911 till och med 1917. Det fanns även mer långväga trafik. Här kan nämnas Ångfartygs AB Västervik-Libau som bildades 1884 och trafikerade Västervik, Visby och Lettland med ångaren Rurik i fem år.

Efter andra världskrigets slut kom tre gotländska riksdagsmän med en motion om att staten borde driva båttrafik mellan Gotland och fastlandet. Då hade Västervik vaknat och ville bli fastlandshamn åt Gotlandstrafiken, men planerna på statlig trafik sköts åt sidan.
1947 var det så många som ville åka till Gotland på sommaren att extraturer fick sättas in utöver de ordinarie till Kalmar. Några av extraturerna gick till Västervik.