Västerviks gymnasium fortsätter arbeta för att minimera smittrisker

Onsdag förmiddag på Västerviks gymnasium. Himlen har precis spruckit upp och solens strålar letar sig in i lokalerna. Det är lite lugnet före stormen. Snart är det dags för lunch och korridorerna ska fyllas med liv, men med betydligt färre elever i omlopp än vanligt.

Sedan i måndags studerar en stor del av eleverna i årskurs tre på distans. En åtgärd som skolledningen har vidtagit för att minska trängsel i korridorer och gemensamhetsutrymmen. Förhoppningen är att de ska fortsätta slippa smittspridning i skolmiljön.

Det är verkligen viktigt att alla gör vad de kan nu för att bromsa smittspridningen, så det blir så bra som möjligt för så många som möjligt. Vi som arbetar på gymnasiet vill ju naturligtvis ge eleverna de bästa förutsättningarna och då får vi göra olika avvägningar hela tiden.

Det säger Mirja Larsson. Hon är lärare i svenska och franska på skolan och har precis avslutat en distanslektion med elever i årskurs tre.

Jag tycker det är en bra lösning att ha distansundervisning för årskurs två och tre växelvis. Vi har lärt oss mycket från i våras. Det visade sig inte vara så framgångsrikt som vi hade hoppats på att skicka hem alla elever samtidigt.

Mirja känner sig trygg på skolan. Hon tycker att skolan gör vad de kan för att förhindra smittspridning, både bland elever och personal. Lättillgänglig handsprit, avståndsmarkeringar på golvet, affischer och klistermärken som påminner om att hålla avstånd, glesa bänkar och fler lediga rum för att kunna sprida ut eleverna och flödet i korridorer och matsal.

Vi har gjort vad vi kan från vårt håll för att ge eleverna rätt förutsättningar för att kunna hålla avstånd och vara i skolan på ett säkert sätt. Många elever sköter sig jättebra, men det finns även en del som inte gör det. Nu är det viktigt att alla tar sitt ansvar och följer restriktionerna.

Oro bland måltidspersonalen

Doften av nylagad mat sprider genom den långa korridor som förbinder matsalen med övriga huset. På dagens meny står svensk husmanskost – raggmunk och kroppkakor med lingonsylt och skirat smör. Cecilia Edvinsson jobbar som kock på skolan. Hon har precis ställt fram ett nytt bleck med raggmunk på buffébordet. Nu ser hon uppgivet på hur ett gäng elever, trots skyltar och affischer, inte håller avstånd vare sig till varandra eller måltidspersonalen. 

Jag känner mig orolig, säger hon. Jag vet aldrig hur dagen ska bli. Vi måste vara här och vi måste gå ut bland eleverna. Trots munskydd och reflexväst för uppmärksamhet så känner jag mig inte trygg.

Bredvid henne står kollegan Elisabeth Möller. Hon tycker det har blivit lite bättre sedan måndagens förändringar. Men hon känner precis som Cecilia en oro för att bli smittad.

Helt ärligt så känns det inte bra att gå till jobbet. Igår serverade vi fiskpanetter, det tycker de flesta är väldigt gott. Vi försöker öppna restaurangen tidigare för att glesa ut flödet, men igår valde många elever att äta tidigt. Det blev trångt, alldeles för trångt. När vi försöker hjälpa eleverna och påminna om avstånd så fnyser de bara åt oss.

De tror inte att eleverna inser vidden av pandemin. En känsla av att vara odödlig och att det inte rör dom.

Jag minns ju själv hur jag resonerade när jag var i den åldern, säger Cecilia. Så jag förstår att det är svårt att inse allvaret. Men vi har gjort det vi kan. Nu måste eleverna själva ta sitt ansvar.

Lugnare i korridorerna

Elin Sjöholm, Hanna Stalebrant och Tuva Larsson har precis ätit upp sin lunch. De går första året på ekonomiprogrammet. De tycker att det märks att det är färre elever i skolan, framförallt i matsalen.
Förut var det ofta trångt, men sedan i måndags känns det mycket lugnare i korridorerna, säger Tuva.

De är överens om att det känns bra att förstaårseleverna får fortsätta läsa på plats i skolan. De har trots allt bara gått på gymnasiet i några månader och känner sig fortfarande nya. Men de kan även tänka sig att läsa någon dag i veckan på distans.

Det hade känts bra att få testa att läsa en del på distans. Men jag förstår att det blir rörigt för lärarna, säger Elin.

Hanna upplever att skolledningen har blivit bättre på att lyssna på hur eleverna känner kring pandemin och undervisningen. Hon är positiv till alla åtgärder som de vidtagit, men har även förslag på fler förändringar.

Jag tycker vi borde få fler skoluppgifter där vi kan sprida ut oss i grupprum. Det vore också bra om vi fick dela in oss själva i grupper. Då kan man vara med dom man träffar i vanliga fall, och slipper blanda sig med andra, 

Elin nickar instämmande. Hon berättar att det är svårt att känna att ens eget beteende gör skillnad. Själv tänker hon inte så mycket på corona, men hon förstår att andra är oroliga och rädda att dra hem smitta till övriga familjemedlemmar.

Det är ju en stor omställning för alla att ändra beteenden. Det är lätt att känna att vi är unga och vi klarar oss ändå, att vara självisk. Men jag vill inte smitta någon i min familj. Det är dom vi måste skydda.