Möt kommunens stipendiater

Vi presenterar stolt våra stipendiater 2022. En idésprutande, hängiven hembygdsälskare, en outtröttlig sport- och föreningshjälte och en trio medryckande folkbildare. Möt Rigmor Kinnbom, Lars-Ove ”Lalla” Ohlsson samt Roger Källström, Hans Petersson och Anders Steiner.

Västerviks kommuns årliga stipendier delas ut i tre kategorier; kultur, ideell samhällsutveckling och föreningsledare. Västervikarna nominerar sina favoriter med lokal anknytning och kommunstyrelsen har den grannlaga uppgiften att välja de värdigaste vinnarna i varje kategori.

Ideell samhällsutvecklare: Rigmor Kinnbom

Motivering: Rigmor Kinnbom tilldelas stipendiet för årets ideella samhällsutvecklare för ambitiösa insatser i Västrums hembygdsförening under många år. Exempelvis har idén till filmen ”Skärgårdsliv” kommit till av ett gediget arbete i föreningen. Rigmor har ett äkta engagemang med stor glöd för landsbygdsfrågor i stort men för Västrum specifikt. Hon är ett energiknippe med humor och hjärta. Hon har många idéer och är en klippa för föreningen och bygden. Dessutom är hon nyfiken på ny teknik och har startat en podd med utgångspunkt i att förmedla berättelser från Västrumsbygden. 

När Rigmor Kinnbom växte upp var Helgerum i Västrum hela hennes universum. Där fanns morföräldrarnas lanthandel där folket från skogar och skär träffades, skolan med den inspirerande lärarinnan och småindustrierna runtom i bygden. Efter ett långt yrkesliv på Gotland återvände hon till sina rötter. Hon fann en förändrad trakt.

När vi flyttade hem igen och såg hur annorlunda allt var kände jag bara ”Herregud, vad är det som har hänt?” Inga djur i hagarna, nedsläckta hus och bra ödsligt. Jag tycker att det ska finnas människor i skärgården. Men där det förr levde hundratals är det nu en liten skara som håller sig kvar. Ett helt sätt att leva är på väg bort och jag känner för miljön som är så orörd och unik och särskilt för dialekten. Jag ville dokumentera det på något vis, säger hon.

Under de fyrtio år Rigmor Kinnbom bodde på Gotland prenumererade hon på hembygdsbladet. Det var ett sätt att hålla kontakt med Västrum och hon blev alltid lika glad när det damp ned i brevlådan. Det föll sig därför naturligt att engagera sig i föreningen när hon flyttade tillbaka.

Att ge av sin tid är något av det finaste man kan göra. Jag tycker att man måste engagera sig och bry sig om där man är. Det är viktigt att fixa och dona så att det blir trevligt för andra, säger hon.

Rigmor Kinnbom har organisationsförmåga och driv och erfarenheterna som rektor under 25 år har lärt henne att ansöka om medel och driva projekt. Hon tog kontakt med filmaren Matz Eklund och Västrums hembygdsförening sökte pengar från Tjustbygdens sparbank och tillsammans genomförde de projektet som resulterade i dokumentärfilmen ”Skärgårdsliv”. En filmpärla om Västrums socken och människorna som bor där.

De som bor här skulle ha medalj och bli skattebefriade. Det betyder så mycket att de har koll på öarna och att miljöerna bevaras, säger hon.

Under arbetet med filmen kom hon i kontakt med många som hade ett uppdämt behov av att prata och berätta. Med lite inspiration från sin son drog hon igång nästa projekt – en podd. I dagsläget finns 22 avsnitt av ”Vi hörs i Västrum” på hembygdsföreningens hemsida.

En hembygdsförening kan inte bara vårda gamla prylar. Vi måste hänga med i samtiden också. Alla människor har sina små berättelser och vi märker att det finns ett stort intresse, både från utflyttade västrummare och från nyinflyttade och sommarstugeägare. Det är fantastiskt för jag faktiskt når runt hela världen med min podd - vi ser att det sitter folk i Tyskland och på Kanarieöarna och lyssnar, säger hon.

Föreningsledare: Lars-Ove "Lalla" Ohlsson

Motivering: Lars-Ove Ohlsson har under flera decennier lagt ner sin själ och stort engagemang i Westerviks innebandyklubb och gett av sig själv genom sin härliga och varma personlighet, kunskap och brinnande intresse för idrotten. Hans sätt att bemöta och uppmuntra barn, ungdomar och a-lags spelare till en personlig utveckling är underbar att stå på sidan om och se på. Att idrott ska vara skoj och välkomnande! Lalla vågar vara en förebild och vågar säga till när både åskådare och deltagare uppför sig på ett sätt som inte tillhör idrottsvärlden och på sitt mjuka humoristiska sätt lyfta och berömma ungdomar när de gör något bra på planen.

Lalla Ohlsson är en eldsjäl i ordets rätta bemärkelse. I snart 40 år har han engagerat sig i olika idrottsföreningar i Västervik. Drivkraften? Han brinner för de unga.
Att jobba med ungdomar ger så mycket tillbaka, det är otroligt kul, säger årets föreningsledare Lalla Ohlsson.

Han prisas av Västerviks kommun för sitt arbete i Westerviks innebandyklubb som han var med och bildade 1986. Här har han själv spelat, tränat ungdomslag, dömt matcher och engagerat sig på alla möjliga vis. Numera handlar hans engagemang framför allt om att vara domare och speaker i klubben. Men hans tid räcker också till att hjälpa till i fotbollsklubben IFK och speedwayklubben och att vara en mycket aktiv supporter till hockeyklubben VIK.

Nomineringen av Lalla Ohlsson handlar om hans mångåriga engagemang men också mycket om hans bemötande och personlighet. Att han är en varm person, en förebild som både uppmuntrar och säger ifrån.

Man får aldrig glömma att ge beröm och jag tror att det är en av mina starka sidor. Och jag skojar gärna men jag är inte rädd för att prata allvar om det behövs. Vi har till exempel jobbat mycket för att få fram domare till fotbollen. Det kan vara ett hårt klimat på matcherna och det gäller att snappa upp negativa saker och stötta de unga som vill döma fotboll. Visst måste man ha skinn på näsan om man ska fungera som domare men man ska inte behöva gå från en match gråtandes. Det där har vi jobbat jättemycket med, säger han.

Intresset för sport och föreningsliv väcktes tidigt. Han minns fortfarande när han följde med sin pappa på sin första speedwaymatch som sexåring och sedan fortsatte det med spelarkarriär i fotboll och innebandy. Utan en stöttande familj hade det varit svårt att få tiden att gå ihop till alla möten, matcher och åtaganden. Båda hans barn delar intresset för sport och han beskriver sin äkta hälft som en riktig föreningsfru som huggit i där det behövts. Han ser med oro på att det blir svårare och svårare att få ihop frivilliga krafter i idrotten.

Därför uppskattar jag verkligen att uppmärksammas på det här viset. Vi ideella behövs och för mig är det en stor ära att få ett sådant här pris. Jag trodde inte att det var sant när jag fick samtalet om att jag vunnit, jag höll på att trilla av cykeln. Du kan inte tro så många människor som hört av sig och uppmärksammat det. Jag vill verkligen passa på att tacka föreningen och kommunen för den här fina utmärkelsen, säger Lalla Ohlsson.

Kulturstipendiater: Roger Källström, Hans Petersson och Anders Steiner

Motivering: Boken ”Vi säjer så, dö” gör en djupdykning i den lokala dialekten i Västervik och Tjustbygden. Boken är skriven med stor kunskap och med glimten i ögat och bilderna ger en ytterligare dimension till boken. Oavsett om man har sina rötter i trakten eller är inflyttad ler man igenkännande när man läser boken. Kort sagt; boken är en fantastisk dokumentation av ett högst levande immateriellt kulturarv i Västervik och Tjustbygden.

Östgötskan är en av de dialekter som svenska folket tycker låter löjligast och fulast. Och eftersom västervikskan är en sorts östgötska så får vi väl ta åt oss. Till och med vi västervikare tycker faktiskt att vår dialekt är fulare än nästan alla andra dialekter i Sverige. Men författarna bakom boken ”Vi säjer så, dö” håller inte med.
Västervikskan är ju en skämsdialekt men jag har alltid gillat den, säger Roger Källström.

Roger Källström och Hans Petersson föddes båda i Västervik på fyrtiotalet och gick i samma klass i flera år. De flyttade båda till Göteborg för att plugga till ingenjörer men tyckte båda att det var tråkigt. Istället bestämde sig båda två för att plugga språk. De delar också förtjusningen över sin barndoms dialekt. Så när Hans Petersson visade Roger Källström en lista över ord och uttryck som han samlat från uppväxten sattes en boll i rullning. De byggde på listan och pratade med Västervikstidningens Lotta Gometz som nappade på idén att ge plats i tidningen för artikelserien ”En liten kurs i Västervikska” och Roger Källströms krönikor om dialekten i Tjust.

Alstren som publicerats i VT över många år utgör basen för boken som också har toppats med lite nyskrivet material. Roger Källström är docent i nordiska språk så han såg till att få med ett stycke om grammatik och uttal. Och Hans Petersson har bidragit med texter som kom till när han roade sig med att spela in västervikska på kassettband på sjuttiotalet.

Det var väl lite av en kärleksgärning att skriva boken. Dialekten är en del av mig. Efter många år i Göteborg pratar jag inte så mycket västervikska längre men när jag pratar i telefon med släkten så kommer den fram, säger Roger Källström.

Skriftspråket i Sverige är detsamma vart man kommer – det är hur man pratar som skiljer sig från trakt till trakt. Men också inom en trakt skiljer sig dialekten åt.

Jag pratade utpräglad västervikska som barn men när jag började läroverket förstod jag ju att det gällde att prata mer rikssvenska. På landet pratas en bredare dialekt och generellt gäller att ju högre socialgrupp man tillhör desto mer standardsvenska pratar man, säger han.

Roger Källström är särskilt svag för Västerviks-verbet ”re”.

Det är skojigt för att det kan betyda så mycket. ”Vad hålls du å rer mä”, ”Vad rer du om” och ”Jag redde till et” är typiska för dialekten i Västervik, säger han.

Boken har getts ut i samarbete med Västerviks museum. Och det var museet som kom med idén att komplettera texterna med bilder från Västerviks historia. Anders Steiner fick uppdraget att titta igenom sina gamla negativ. Och eftersom han arbetat som fotograf för västervikstidningen i många år fanns det en del material att plöja igenom.

Jag valde bilder från stora händelser som betytt mycket för trakten, som byggandet av bron till Loftahammar eller nedläggningen av smalspårsjärnvägen till Växjö, berättar Anders Steiner.