Bakgrund utgrävning Läroverksplan i Västervik
Stadsjordar och smålyckor
Västerviks stad hade även ett omland. Stadsjordarna var en värdefull tillgång för stadsförvaltningen, till största delen donerade till staden från kronan. Stadsjordarnas gränser slogs fast genom 1620 års privilegier. Både tomter inne i staden och delar av stadsjordarna hade dock under åren upplåtits till borgare i staden som självägande jordar. Dessa användes som kålgårdar, hagmarker och små lyckor.
1707 och 1708 års kartor är de äldsta bevarade där förhållandet mellan stadskärna och omland beskrivs och upprättades i samband med en stor skattläggning. Ett tusental personer bodde i staden vid sekelskiftet 1700. Men det var innan pesten slog till år 1710.
Det äldsta kartmaterialet visar att platsen som vi idag kallar Läroverksplanen då låg utanför stadsstaketet och framför allt brukades genom avstyckade lyckor för åker och äng tillhörande stadens borgare. I närområdet fanns en kvarn, men några andra byggnader är inte utritade. Området utanför stadsgränsen kom att bebyggas i större utsträckning först på 1800-talet och den gamla lyckan hamnade då mellan den äldre stadskärnan och 1800-talets stadsstruktur med institutionsbyggnader som exempelvis lasarett, läroverk och fängelse. På 1872 års karta syns att Läroverksplanens nordöstra del utgörs av bebyggd tomtmark. Dess hus revs under 1900-talets andra hälft.
Pestens härjningar i Västervik
Redan under hösten 1708 publicerades en skrivelse från Stockholm som varnade för att pestsmittan hotade Sverige. Det skulle dock dröja två år innan pesten nådde Västervik. 1710 skördades stadens första offer och magistraten vidtog genast åtgärder genom att stänga norra tullporten. Endast den västra, längst upp på Storgatan, var öppen för resande, men ingen släpptes in innan de noga hade fått redogöra för sitt hälsotillstånd. Sjukdomen härjade våldsamt under 1711 och sammanlagt skördades mer än 300 dödsoffer detta år. Samtliga finns namngivna i den ännu bevarade död- och begravningslängden för Västervik.
I Västervik, som på flera andra håll i landet, behövdes en särskild begravningsplats där pestoffren kunde gravläggas. Det skulle gå fort och de fick heller inte plats på den vanliga kyrkogården. En lycka strax utanför stadens södra port skänktes då av den före detta borgmästaren Hans Bauman den äldres arvingar och togs i anspråk för ändamålet. Platsen kom att kallas Dödlyckan. Man begravde avlidna på Dödlyckan ända fram till våren 1712.
Dödlyckan blir Läroverksplan
Dödlyckan finns registrerad som en punkt på en geometrisk karta från år 1781. I Västerviks Museums samlingar finns också ett fynd i form av ett örhänge som enligt uppgift framkommit invid ett kranium på den aktuella platsen. Detta, liksom död- och begravningslängden, och ett par senare uppgifter bekräftar Dödlyckans placering.
År 1867 utreddes frågan gällande markupplåtelse för nybyggnation av ett läroverk. I handlingarna finns en skiss som bygger på ett kartutsnitt från 1814, på vilket man lagt en tänkt tomtreglering och utvecklingsplan för det aktuella området. Här anges tomten 510 som Dödlyckan. Denna införlivades sedermera i läroverkstomten mot ersättning till stadens klockare, som fram tills dess brukat den för äng och odling. Lyckan skall ha uppgått till ett tunnlands storlek, det vill säga ca 5 000 m2 med dagens mått mätt. Det är idag oklart om gränsen för tomten 501 motsvarar Dödlyckans ursprungliga gräns eller ej. Dock indikerar även uppgiften att begravningsplatsen ligger inom Läroverksplanens södra del.
Läroverket med dess exercisplan invigdes 1870. Möjligen togs viss hänsyn till begravningsplatsen vid byggnationen liksom under senare tider. Större delen av tomten 510 hamnade nämligen inom läroverkets exercisplan och även senare exploateringar verkar minimalt ha berört lyckan, bortsett från sjukhuset. Pestkyrkogårdens storlek och utbredning är alltså inte klarlagd.
Arkeologi på Läroverksplanen
De fåtalet ledtrådar som finns i kartor och arkiv tyder på att Dödlyckan ligger i den södra halvan av dagens Läroverksplan. Genom att placera en framtida byggnad på den norra delen bör begravningsplatsen påverkas så lite som möjligt. Den kanske viktigaste uppgiften med den arkeologiska förundersökningen är därför att klargöra var begravningsplatsens yttre gräns går mot norr, men också att se om andra typer av fornlämningar finns inom ytan. Vid förundersökningen upptar arkeologerna ”titthål” i marken med hjälp av sökschakt utspridda över ytan. Under den tid som arbetet med förundersökningen pågår, drygt två veckor, kommer den norra halvan av Läroverksplanen att vara avstängd för både trafik och gående.
En arkeologisk undersökning av en plats som Dödlyckan har stor forskningspotential både på ett lokalt plan vad gäller stadens befolkning under tidigt 1700-tal, men också på ett nationellt och internationellt plan vad gäller pestens spridning och konsekvenser för Sverige. Det samarbete som har initierats inför förundersökningen skapar förutsättningar för en bred kunskapsuppbyggnad om det visar sig att delar av begravningsplatsen och dess individer berörs.
Den arkeologiska förundersökningen genomförs som ett samarbete mellan Västerviks Museum och Arkeologerna vid Statens historiska museer i Linköping. Västerviks Museum är huvudansvarig för projektet.