Anna-Karin – en lärare som betytt extra mycket

Vi har alla en lärare som betytt lite extra mycket. Någon som såg en, peppade, lyssnade och hjälpte till när en behövde det som mest. För många är Anna-Karin Hammersjö just den läraren. I 27 år har hon jobbat med barn, unga och vuxna i Västervik.

Anna-Karin ser alla. Hon bryr sig inte om vilken hudfärg du har, om du är kille eller tjej, tjock eller smal. Jag får gåshud när jag tänker på vad hon betyder för mig.

Rouzan Hajji Rashid drar upp blusen över armen och visar hur håret reser sig, trots att hon sitter i ett varmt, ombonat rum i Gunnebo. 2014 flyr hon från kriget i Syrien. Våren 2015 börjar hon lära sig svenska på Komvux i sin nya hemstad Västervik. I början på andra terminen kliver Anna-Karin för första gången in i Rouzans klassrum. Hon minns deras första möte som om det vore igår.

Jag tänkte att nej, jag blir galen, hur ska jag kunna förstå? Hon pratade ju skånska! Rouzan skrattar och skakar på huvudet. Så jag gick hem, grät och tänkte att nu kommer jag aldrig lära mig svenska. Om jag bara visste då att Anna-Karin skulle komma att betyda så mycket för mig.

"Barn vill om de kan”

Anna-Karin sitter i kafeterian i Komvux och Gymnasiets nybyggda lokaler på Östersjövägen. Runt hennes handled dinglar ett armband med bokstäver. De bildar ordet ”jag älskar dig”.

Från ett av mina fem barnbarn, berättar hon och ler. Dom betyder mycket för mig.

Från Ljungby till Stockholm, Linköping för att till slut landa i Västervik. En höstdag 1993 klev Anna-Karin innanför dörren till Norra högstadiet (nu Ellen Key-skolan) för första gången.

I Västervik pratade de pedagogik, det hade jag inte upplevt innan. Det fanns ett genuint intresse där pedagogerna diskuterade och testade olika saker. Bland annat drev vi lärare igenom underifrån att vi skulle skapa arbetslag kring eleverna. Det var häftigt!

På Norra högstadiet stannade hon i drygt tjugo år. Både som lärare och rektor. Hon har mött elever av alla sorter: de som har klarat skolan bra och de som av olika anledningar haft det tufft. Som ämneslärare i svenska och SO minns hon många spännande diskussioner kring stora livsfrågor under sina lektioner.

Det var en jätterolig tid. Jag saknar på ett sätt att jobba på högstadiet. Det är en väldigt spännande period i livet för eleverna där det händer mycket. Som rektor jobbade jag mycket tillsammans med mina kollegor för att få en medveten pedagogik och människosyn. Jag är övertygad om att barn vill om de kan, de vill lära sig men något kan vara i vägen. Där är det vår uppgift att se till så att de har rätt förutsättningar för att lyckas.

”Jag känner mig hemma i klassrummet”

20 år är en lång tid som rymmer både framgångar, motgångar, glädje och besvikelse. Det måste vara roligt. Annars går det inte. Anna-Karin började känna ett sug efter något nytt. Hon visste att hon ville vara kvar i skolans värld, men en ny målgrupp lockade. En dag knackade hon på dåvarande barn- och utbildningschefen Kalle Söderbergs kontor.

Det är nog bäst att du sätter dig ner, sa jag till honom, berättar Anna-Karin och ler. Sen sa jag som det var: jag vill skola om mig och bli lärare i svenska som andraspråk.

Och så blev det. Nu rör sig Anna-Karin hemtamt i Komvux korridorer. Hejar på elever åt höger och vänster. Hela tiden med ett varmt leende.

Jag känner mig hemma i klassrummet. Det är så trevlig stämning när man kommer in och får träffa personerna där, säger hon.

Emma Sohlman är rektor på Komvux och Anna-Karins chef sedan 2015.

Det finns enormt mycket att hämta från Anna-Karin. Hon sitter på mycket kunskap, har ett stort engagemang och är väldigt ödmjuk i att kunskap är ett ständigt lärande. Hon är fortfarande öppen både för att lära mer och dela med sig. Det är positivt att ha någon som henne i arbetslaget, säger Emma.

”Om vi vill ha engagerade personer i samhället så måste man få möjlighet att lära sig språket ordentligt”

En ynnest. Så beskriver Anna-Karin möjligheten att få jobba på Komvux. Att få insyn i personers livsöden som hon annars kanske aldrig hade träffat. Att få se hur mycket dom kämpar. Men det är stor skillnad att undervisa i svenska och svenska som andra språk. Det är inte bara för eleverna att gå in och lära sig några enstaka ord.

Om vi vill ha engagerade personer i samhället så måste man få möjlighet att lära sig språket ordentligt. Dom flesta vill ju inget annat än att börja jobba och komma in i samhället så snart som möjligt. Politikerna skulle bara veta hur svårt vårt språk är. Ändå lär sig eleverna på SFI språket otroligt snabbt, säger hon med ögon som lyser av engagemang.

Hon jobbar för att lyfta sina elever. Hjälpa dom att hitta det dom är bra på. När hon går igenom elevernas texter ser hon till textens helhet och uppmärksammar det som är bra också istället för bara det som är fel.

Det handlar om att ta barnen eller eleverna på bar gärning när dom gör rätt, för de flesta gör rätt ofta. Det är det vi ska lyfta, det som är bra. Jag hoppas eleverna minns mig som positiv. Jag har en ambition av att se alla. Det är så himla viktigt att bli sedd, både som ung och vuxen. I mitt klassrum ska ingen känna sig bortglömd, säger Anna-Karin.

”Jag är stark tack vare Anna-Karin”

Så vad hände med Rouzan, den lite blyga, men nyfikna och ambitiösa kvinnan från Syrien?

Under höstterminen blev jag kär i Anna-Karin, som vän alltså. Jag var lite blyg från början, men hon märkte det och såg mig. Hon kom fram och sa: ”Rouzan, våga prata! Om du säger fel så gör det inget.” Jag är stark tack vare Anna-Karin. 

Rouzan växte som person, vågade försöka prata och blev till slut till och med bättre på att prata än att skriva. Efter sju månader klarade hon SFI och sedan även kompletterande kurser i grundläggande svenska. Nu har hon ett fast jobb som lärarassistent på Gunnebo förskola.

Det är tack vare Anna-Karin. Hon hjälpte mig att komma in i det svenska samhället, säger Rouzan och lägger handen på hjärtat.

Anna-Karin är ödmjuk inför sin betydelse.

Det är roligt, jag tror att jag har gjort skillnad. Visst finns det delar som inte har varit så roliga, som till exempel budgetarbete. Men jag har fått ut mycket, i alla de här jobben jag har haft kan man verkligen göra skillnad.

Hedersgåva

Varje år delar kommunen ut en hedersgåva som tack till de medarbetare som arbetat i 25 år. Anna-Karin är i år en av de 73 personerna som får ta emot en gåva för sin insats.
Läs mer om hedersgåvan här.