Slottsholmens historia
Innehållet på den här sidan följer en skyltad vandring runt Slottsholmen. Här kan du uppleva platsen och känna historiens vingslag.
Innehåll
Stegeholm - från borg till slott
Stäkeholm blir nya Västervik
Den första staden Västervik nämns år 1275. Den låg då längst in i viken, vid dagens Gamleby. Under tidigt 1430-tal flyttades Västervik till sitt nuvarande läge. I privilegiebrev ser vi att platsen pekades ut av kungens hövitsman på borgen Stäkeholm. Borgen var vid den här tiden också administrativt centrum i Tjust län. Den nya staden tog namnet Västervik och den gamla staden kallades gamla Västervik ända fram till 1600-talet, då namnet Gamleby började användas. Staden flyttades faktiskt ett par gånger mellan nya och gamla Västervik. Nya Västervik brann också fem gånger mellan åren 1452 och 1677.
I maj 1517, under unionskrigen mellan Sverige och Danmark, brändes både stad och borg av en anfallande dansk krigshär. Detta blev för mycket för Västerviksborna som då flyttade tillbaka in i viken. Trettio år senare beordrade kung Gustav Vasa att staden skulle flyttas ut igen. Sedan dess ligger staden på sin nuvarande plats här vid vikens mynning.
Ett landmärke i stadens siluett är Sankta Gertruds kyrkas vita torn. Kyrkan byggdes vid tiden för den första stadsflytten på 1430-talet. Runt kyrkan och ner mot vattnet låg den första sammanhållna bebyggelsen. Hur staden då såg ut är dock relativt okänt, förutom på ett par punkter. Det finns till exempel en liten gata bevarad strax nordväst om kyrkan. Det har också hittats spår av huslämningar vid kvarteret Lejonet, kvarteret Skonaren, på Rådhusgatan och på Skolgatan. Detta visar att den äldre bebyggelsen låg något förskjuten mot dagens gator. Det är troligt att stadsplanen var mer oregelbunden än dagens och följde det medeltida mönstret med en huvudgata som korsas av korta tvärgator. I anslutning till huvudgatan låg marknadsplats och torg. Senare anlades en ny hamn där nuvarande Skeppsbron ligger och en ny stadsdel växte fram.
Hösten 1675 förklarade den danske kungen Kristian V krig mot Sverige och Karl XI. Det blir starten för det så kallade skånska kriget som pågick till år 1679. Efter sin seger i slaget vid Köge bugt seglade den danska flottan upp längs den svenska kusten. Den 1 september 1677 kom de till Västervik och både staden och borgen sattes i brand. Den nu ganska omoderna borgen kom aldrig att repareras men staden byggdes upp. Nu byttes den medeltida stadsstrukturen ut mot en stadsplan enligt renässansens ideal med regelbundna kvarter och breda gator. Den äldsta kartan över staden är en schematiskt utförd regleringskarta från år 1678, men från början av 1700-talet finns mer detaljerade kartor. Storgatan band samman stadens två stadsdelar och drogs från Västerport ned till Skeppsbrokajen. Däremellan låg ett stort torg. 1600-talsplanen är tydligt bevarad i dagens Västervik.
Under 1800-talets senare del växte staden och dess befolkning. År 1879 gjordes en första utvidgning av Västervik i samband med att järnvägen kom till staden. Byggnader för lasarett, läroverk och fängelse kom också till. 1905 invigdes en andra kyrka, S:t Petri, byggd helt i tegel. År 1927 antogs en ny stadsplan med omfattande förstadsområden. Detta blev den sista heltäckande stadsplanen som upprättades för Västervik.
Stadsbilden gick igenom stora förändringar under 1900-talets andra hälft. Dels genom utbyggnad av nya stadsdelar men också genom rivningar och nybyggnationer i stadskärnan. Här finns dock fortfarande en välbevarad äldre bebyggelse, så som Rådhuset och flera vackra byggnader längs Strömsgatan och i gamla norr.
Stegeholm - från borg till slott
Under medeltiden fanns flera borgar längs Sveriges kust. En av dessa var Stegeholm. Under 1300-talet var riket indelat i slottslän som var för sig skulle försörja en av kungens borgar. Dessa borgar kom att fungera som centrum för förvaltning och skatteindrivning. Varje borg hade en länsherre eller en fogde som fungerade som kungens ställföreträdare på platsen.
Mellan 1319 och 1364 var Magnus Eriksson kung i Sverige. Under början av hans långa regeringstid ingick Tjust i Kalmar slottslän, men kom sedan att bli ett eget län. Detta verkar ha skett innan Stegeholm byggdes. Den exakta tidpunkten för borgbygget är okänd. Kanske kan Magnus ha planerat att anlägga Stegeholm som centrum i det nya slottslänet och kanske till och med ha påbörjat bygget innan han avsattes 1364. Om detta berättas inget. När borgen omnämns första gången år 1370 är den redan byggd och fungerar som länsborg i ett slottslän administrerat av hertig Albrekt av Mecklenburg. Borgbygget kan mycket väl ha varit hertigens initiativ. Hertigen hade varit den drivande kraften bakom det Mecklenburgska maktövertagandet. Han hade sett till att hans son, även han vid namn Albrekt, utsågs till svensk kung efter Magnus. De första kända länsherrarna på Stegeholm var nordtyska adelsmän. Även byggstilen och arkeologiska fynd styrker tyska influenser.
Borgarna var viktiga i det politiska spelet och kampen om vem som skulle förvalta dem påverkade hela samhället. De fungerade som knutpunkter i landets försvar. Så länge kungen kontrollerade borgarna var hans makt säker. Det var dock inte bara kungen som hade borgar. Den som var frälseman och riddare kunde visa sin särställning genom att själv bosätta sig i en borg. Även biskoparna hade tillgång till en eller flera borgar. En borg hade alltså inte bara en militär funktion utan gav också möjlighet att uttrycka personlig status.
Kungen hade möjlighet att begära extraskatter när man behövde göra större byggnadsarbeten på borgarna. Att uppföra och underhålla en borg var ett stort och dyrt projekt. En möjlighet till snabb finansiering var att låna pengar med ett slottslän som säkerhet. Många av rikets län blev sådana så kallade pantlän. Den som lånat ut en stor summa pengar till kungen fick då rätt till alla inkomster från länet fram till dess att skulden var återbetald. Andra län fungerade som tjänstelän och gavs av kungen till någon som på egen bekostnad gjort stora insatser för riket. En del län avsattes för att försörja medlemmar i den kungliga familjen. Till slut blev det få län kvar som stod under direkt kungligt styre där skatterna gick till oavkortat till kronan. Stegeholm fungerade som slottslän fram till 1520-talet.
Låset i Gamlebyviken
I början skyddade Stegeholm inloppet till viken och den medeltida köpingen Västervik. Vid den här tiden låg Västervik längst in i viken, i dagens Gamleby. Namnet Stegeholm, eller Stäkeholm som den först hette, hör samman med ordet stäk som betyder pålspärr. Genom att spärra av den smala passagen in mot viken med rader av pålar kunde man hindra både handelsfartyg och fientliga skepp från att ta sig fram till staden. Någon pålspärr har dock aldrig återfunnits. Man kan jämföra Stegeholm med två andra borgar med samma typ av namn - Stegeborg vid inloppet till Söderköping och Almare-Stäket som vaktat farleden mot Sigtuna och Uppsala. Dessa borgar byggdes vid pålspärrar och skyddade inre vattendrag. Borgarna åg alla en bit bort från de städer de skulle skydda. För Västerviks del blev förhållandet ett annat när man flyttade ut staden till vikens mynning på 1430-talet. Men så kom också både borg och stad att eldhärjas i strider flera gånger fram till den sista stora branden 1677.
En borg av sten, tegel och trä
Jämfört med många andra länsborgar var Stegeholm inte särskilt stor. Av ruinerna ser vi att borgen hade en rektangulär form. Vi ser också att den på alla sidor omgavs av kraftiga murar av gråsten. Borgen hade tre kvadratiska hörntorn i linje med muren. Den hade också ett litet flankeringstorn vid sidan av porten. Från det kunde man skjuta på angripare som ville ta sig in i borgen. På murens insida låg byggnader och längor av sten, tegel och trä kring en öppen gårdsplan. Här fanns också förråd och brunnar som skulle klara försörjningen vid en eventuell belägring. I beskrivningar från 1600-talet står att längorna var byggda i fyra våningar. Men vi tror att den medeltida borgen var lägre.
Det finns inga säkra uppgifter om medeltida byggnader utanför slottet. Men det kan ha funnits åtminstone under de mer fredliga perioderna. Vid arkeologiska undersökningar har det kommit fram fynd som visar både trädgårdsodling, ölbryggeri och djurhållning på holmen. Senare, i ett brev daterat 1517, nämns exempelvis ett ”pörte”, alltså ett boningshus utanför borgmuren, vilket då skall ha brunnit ned. I inventarium från 1506 och 1520 nämns inte bara möbler, husgeråd och bestyckning utan också brygghus, stekhus, visthus, fiskhus, salthus, mjölkhus, källare, smörhus, frustuga och fatabur, ett slags förråd. Uppräknandet av smedjeredskap indikerar att det funnits en smedja på platsen.
Damer och herrar på Stegeholm
De män och kvinnor som genom århundradena haft anknytning till Stegeholm och de politiska krafter som fanns omkring borgen var många. En person som länge fanns i bakgrunden i Stegeholms historia under stor del av 1300-talet var Bo Jonsson Grip. Som en av landets mäktigaste män byggde han upp ett stort godsinnehav i Tjust, där han även blev häradshövding 1381. Genom sina egendomar och sina uppdrag bör han ha haft en mycket stark position i trakten. Efter hertig Albrekts död övertog Bo Jonsson alla de slottslän som hertigen haft, inklusive Stegeholm, men han bodde där aldrig själv. Efter Bo Jonssons död 1386 utbröt en tvist mellan hans arvingar och drottning Margareta. Så småningom fick hans änka Margareta Lambrektsdotter Dume Stegeholm som pantlän och hon bosatte sig också på borgen.
En annan stark borgdam var Märta Eriksdotter Leijonhufvud. Hon fick ta över Stegeholms grevskap efter att hennes man riksrådet Svante Sture avrättats av dåvarande kungen Erik XIV i Sturemorden 1567. Hon styrde grevskapet med sådan skicklighet och fast hand att hon kom att kallas ”kung Märta” och levde sina änkedagar på Stegeholm fram till sin död 1584.
Från 1651 till 1677 utgjorde Stegeholm huvudsäte i ett nytt grevskap tilldelat fältmarsken Hans Christoph von Königsmarck och senare hans söner. Under den här tiden påbörjades en stor renovering. Stegeholm hade nämligen eldhärjats 1612 och sedan, i dess mer eller mindre ruinerade form, varit utarrenderat. För Königsmarckarna var det viktigt att borgen förvandlades från en omodern borg till en mer slottsliknande byggnad. Det tog dock sin tid. Restaureringen beskrivs till viss del i räkenskaper och handlingar från tiden. Utanför fanns bland annat avträde, brygghus, höbod, stall, hönshus, en lustträdgård och någon form av pålverk, troligen ett värn av något slag. På Norrlandet, i kronoparken, anlades ladugård och man bröt mer mark till hagar och åkrar. Här fanns även kålgårdar och fiskdammar vid Kålgårdsviken och dagens Kulbacken. Från och med 1660-talet var det nya Stegeholm iordningställt och bebott, även om otaliga reparationer och förbättringar ständigt krävdes. Det är oklart hur ofta Königsmarckarna själva bodde på slottet.
Från slott till förfallen ruin
Knappt var Stegeholms slott färdigt förrän både slottet och staden anfölls av den dansk-holländska flottan som en del i skånska kriget. Anfallet mot Västervik inleddes den 1 september och pågick i två dagar med stor förödelse. Stad och borg låg i rykande ruiner och endast skolhuset och kyrkan ska ha klarat sig. Efter detta byggdes inte Stegeholm upp igen. 1681 indrogs förläningen till kronan. När kung Karl XI strax därefter lyckades driva igenom indelningsverket fördes holmen till löjtnantsbostället Stuvferum på Norrlandet.
Men trots att slottet inte restaurerades så byggdes staden upp igen. Kvaderstenar och tegel plockades bort från det slottet och användes vid bygge inne i staden. Murarna krympte så pass att ett förbud mot stenbrytning vid Stegeholm år beslutades 1703. Men föga hjälpte det. På 1730-talet togs sten till bland annat kyrkans utbyggnad. Till detta fick man godkännande från kungen. Stora mängder sten togs även till fartygsbarlast. Slottet rasade samman allt mer och mängder med raseringsmaterial fyllde den inre borggården. Under 1700-talets andra hälft låg det forna Stegeholms slott som en trasig och nedfallen ruin.
Träskeppens tid
Några av de viktigare näringarna på holmen efter medeltiden var varvsverksamheten. Något som kom att få stor betydelse för Västerviks stad. Det första varvet anlades på Gustav Vasas inrådan vid 1500-talets mitt. Men det var under Erik XIV:s regering som staden etablerade sig som ett av de ledande örlogsvarven i det svenska riket. Många skepp byggdes här under andra hälften av 1500-talet och under 1600-talet. Produktionen är till och med vid vissa tillfällen större än vid flera av de stora skeppsgårdarna i landet. Samtidigt byggs också fartyg, små och stora, på andra håll i Tjustbygden.
Varvets exakta placering är oklar. Men holmen hade under flera år använts som upplag för skeppstimmer inför frakt Stockholm. Sannolikt var varvets centrala del belägen sydost om borgen. Den ytan finns senare angiven som varvsplats med stapelbädd och slip på 1781 års karta. Varvsverksamheten var dock så omfattande att man säkert nyttjade stora delar av holmen. Till skeppsbyggeriet gick det åt mycket material som skulle fraktas till holmen och lossas vid stranden och sedan förvaras någonstans. Timmer och plankor sågades, höggs och basades. Det skulle tjäras, oljas och tätas. Det gick åt stora mängder rep och verktyg. Kanske fanns det redan tidigt en smedja på holmen, men först från och med 1640-talet finns sådana omnämnda.
Även om de fysiska spåren av varvet är få i dag kan varvets historia följas genom arkivmaterial från tiden. Vid 1500-talets mitt blev kampen om Östersjöhandeln intensivare och Sverige behövde en större flotta, både för sjöstrid och transporter. Det första kända skeppet som byggdes på Gustav Vasas kronovarv i Västervik sjösattes 1549 under namnet Västerviks Holken. Man hade flera varvsplatser igång samtidigt och det bestyckade handelsfartyget Västerviks Barken färdigställdes för Gustav Vasas räkning vid Samsvik söder om Västervik år 1554. Under Erik XIV:s tid blev det än viktigare med en stor och stark flotta. 1563 startade det som kallas det nordiska sjuårskriget. Då stod Sverige mot en allians mellan Danmark, Polen och Lübeck. Flera strider utspelade sig på Östersjön. 1564 förliste de två svenska flaggskeppen Mars och Elefanten. Det ena i en blodig sjöstrid och det andra när det gick på grund. Men Erik XIV beslutade snabbt att ett nytt och ännu större amiralsskepp skulle byggas. Denna gång i Västervik. Fartyget, som var det största som hittills byggts i Sverige stod färdigt år 1566 och fick namnet Neptunus. Hon kom senare att döpas om till Röde Draken. Tydliga instruktioner gjordes om hur detta bygge skulle genomföras. Man skulle kalla in skeppsbyggare från skärgården mellan Västervik och Nyköping och flera städer längs ostkusten skulle ställa upp med resurser. Fogdarna i Tjust, Tuna, Ydre och Sevede skulle av den årliga räntan leverera fetalier, timmer och arbetsfolk och Västerviksborna skulle leverera trä till master och annat virke. Man rekryterade också finska timmermän. Sammanlagt arbetade omkring 150 personer vid varvet. Vid denna tid byggdes också fartygen Sankt Kristoffer och Tantheijen.
Trenden fortsatte under 1570-talet då man bland annat sjösatte den svenska flottans största projekt för årtiondet; Smålands Lejonet. Under perioden 1595 till 1605 byggdes skeppen Pelikanen och Svarte Ryttaren i Västervik. Nästa stora expansionsperiod för den svenska flottan kom under Gustav II Adolfs regering 1611 till 1632. Produktionen av stora fartyg i det svenska riket centraliserades då till två orter; Harbovik i Uppland och Västervik. Under 1600-talet byggdes en mängd skepp med det ena fantasifulla namnet efter det andra, namn som också ofta återkom. Här kan nämnas Nyckeln, Perseus, Västervik, Hector, Äpplet, Västerviks Makrillen, Caesar, Achilles och Svärdet, Samson, Mars, Svarte Hunden och Smålands Lejonet. Varvet fick dessutom omfattande beställningar på reparationer och riggning av fartyg.
Med ökade kostnader för trettioåriga kriget avtog kronovarvsverksamheten i Västervik. År 1646 uppstod istället ”Vesterviks Skeppscompagnie”, ett bolag med privata ägare som sysslade med både varvs- och rederiverksamhet, det största i sitt slag i Sverige. Flera fartyg producerades under 1640- och 1650-talen, bland annat Raphael, Leoparden, Svanen, Västerviks Fortuna, Västervik, Månen/Halvmånen och Svenska Lejonet som egentligen var ett bestyckat handelsfartyg. Under tidigt 1700-tal och det stora nordiska kriget byggdes fregatten Jarramas och galärer som Ormen, Ankan och Gåsen. Intensiteten i varvsverksamheten gick sedan upp och ner, men bedrevs på holmen fram till 1833 då varvet slogs ihop med Stora Varvet strax sydöst om stadskärnan. År 1846 lades Slottsholmsvarvet ned helt.
Dansken kommer
Stegeholm och dess borg- och slottsherrar utsattes under alla år för prövningar. Under de första århundradena var borgen ofta mer eller mindre under tyskt eller danskt styre, med belägringar och stridigheter som följd. Landets kustborgar utgjorde viktiga spelbrickor i det politiska spelet om maktpositionerna i riket.
1434, bara ett år efter att Västerviks stad officiellt flyttats till sitt nuvarande läge, började en lång belägring av Stegeholm. Här satt nämligen kung Erik av Pommerns danske fogde Lage Röd. Missnöjet mot unionskungen och hans fogdar ledde till den folkresning som kom att kallas Engelbrektsupproret. Belägringen av Stegeholm inleddes i augusti 1434 under ledning av Engelbrekts underbefälhavare Guse Nilsson. Tillsammans med några av traktens herremän försökte han driva bort den danske fogden. Den 21 september, efter sex veckors belägring, stormades borgen men man lyckades inte inta den. Striderna blåstes av och stillestånd rådde fram till den 11 november. Nu vände sig Lage Röd mot staden och gick från försvarare till angripare i hämnd över stödet för Engelbrekt. En ny belägring genomfördes våren 1436 men inte heller denna gång lyckades man inta borgen. Engelbrektsupproret ledde dock så småningom till att kungen avsattes och att Stegeholm och flera andra borgar lämnades över till den svenska sidan.
Under 1400- och 1500-talen pågick flera unionskrig mellan Sverige och Danmark. Som ett led i detta gjorde den danska flottan flera plundringsräder längs den svenska östkusten. 1452 anlände man till Västervik som brändes. Det är oklart hur borgen kom att påverkas.
Den 4 juni 1517 anföll en dansk flotta återigen Västerviks stad och Stegeholm med stor ödeläggelse som följd. Vid den här tiden förvaltades borgen av riksrådet Johan Arendsson. Borgen besköts med kraftigt artilleri och sattes i brand.140 personer dog på Stegeholm den dagen, däribland flera stadsbor som sökt skydd i borgen, liksom Johans hustru och deras fyra barn. Johan själv blev svårt sårad och togs till fånga. Många höggs ihjäl eller drunknade när de försökte fly holmen. De som överlevde anfallet mot staden flydde in i viken till Gamla Västervik. Det tog tid innan staden byggdes upp igen och först på 1540-talet, när Gustav Vasa beslutade om återflytten till vikens mynning, gjorde man slag i sak. Stegeholm byggs däremot upp. 1520 hörde borgen till danske kung Kristians II:s besittningar i Sverige. Redan året därpå återtogs den av svenskarna i samband med resningen mot unionskungen.
Borgen klarade sig relativt oskadd fram till år 1612. Under sommaren steg en dansk flotta i land i Västervik och besatte Stegeholm. Detta var under det så kallade Kalmarkriget och danskarna hade för avsikt att använda Stegeholm och Västervik som en stödjepunkt för sina truppförflyttningar till sjöss. Den danska styrkan ägnade sig samtidigt åt plundring och vid ett tillfälle började det brinna. Det berättas att hela staden brann ned. I augusti inleddes en belägring av Stegeholm ledd av Per Michael Hammarsköld. Men den danska styrkan var för stark och svenskarna fick ge upp och fly. När belägringen var över passade dock danskarna på att lämna Stegeholm. Trots detta sattes borgen i brand, men nu i förebyggande syfte av en inhemsk allmogestyrka, av rädsla för att dansken skulle återvända.
Tiden efter branden utarrenderades holmen till olika borgare i staden. Här bedrevs småskaliga industriella verksamheter som varv, varuskeppning och saltraffinaderi. 1651 fick fältmarskalken Hans Christoffer von Königsmarck grevetitel för sina insatser i trettioåriga kriget. Han fick då ett stort grevskap med Stegeholm, Västervik och flera gods i Tjust. Stora restaureringar påbörjades för att göra borgen beboelig och mer slottslik.
1677, under det som kallas Skånska kriget, seglade den danska flottan upp längs den svenska ostkusten. Ett av målen var Västervik dit man kom fram den 1 september. Stad och slott besköts hårt. Detta blev den sista stora stadsbranden i Västerviks historia och Stegeholms slutgiltiga öde. Slottet kom aldrig att byggas upp igen.
Den vackra parken på holmen
År 1857 bildades Sällskapet för Westerviks Förskönande. De verkade fram till 1903 och de skulle skapa och sköta om allmänna platser runt om i staden. Slottsholmen var en av de platser som de ville förbättra, från ”en holme med gamla hus och bodar och skräpiga upplag till en behagligaste tillflyktsort/…/ och den täckaste prydnad för vår stad.” År 1881 påbörjades arbetet. Man ville riva de gamla byggnaderna och lastbryggorna. Istället ville man anlägga en park med ruinen som central plats.
Som så många andra före dem tyckte sällskapet att holmen var i minsta laget. Strandlinjen skulle därför regleras genom att fyllas ut och förses med en prydlig strandskoning av sten. Man ville även förbättra vägen mellan Stegeholms kanal och ruinen genom att flytta den närmare Gamlebyviken. Vägen mot Norrlandet behövde breddas och en vacker trädallé skulle planteras.
Missnöje bland tomtägarna
Slottsholmen hörde vid denna tid till Lofta socken. För att sällskapet skulle kunna arbeta vidare med frågan ansökte Magistraten om att få köpa holmen. Den 1 januari 1884 blev staden ägare till Stegeholm nr. 2, den så kallade Slottsholmen. En månad senare upplät man nyttjanderätten för holmen, undantaget ballastkajen, till försköningssällskapet under 30 års tid och utan hyra. Detta mottogs inte med glada miner hos tomtinnehavarna på holmen, som vägrade att avstå den besittningsrätt som funnits sedan 1739, då man låtit utstaka och auktionera ut 15 lastageplatser till borgerskapet. Magistraten kontrade med att säga upp alla tomträtter och hyresgäster och beslutade om rivning av alla hus och bodar. Bland de protesterande fanns Warfsbolaget som förutom tomt även tagit själva ruinkullen i anspråk, varpå man uppfört flera hus och en smedja. Det skulle dröja ända till 1887 innan frågan var helt utredd och byggnader och lastbryggor rivits. Endast en byggnad fick stå kvar; det lilla boningshuset på holmens södra del som skulle disponeras av parkens vaktmästare som bostad. Senare under 1900-talet kom stugan att användas av brovaktaren och sedan dess har den också kallats för just Brovaktarstugan. Stugan i idag flyttad från holmen.
Slottsholmsparken
Tillsammans med länsträdgårdsmästare E Holmberg, baningenjör B Acrell och stadsingenjör W Pleijel planerades och startades arbetet med parkanläggningen. Parken sköttes sedan om av den anställde vaktmästaren Gustaf Larsson från Ottinge i Lofta, som hade fri bostad i den lilla stugan på holmen.
Runt om i den vackra parken planterades en mängd olika träd, buskar och blommor. Här fanns lind, poppel, kastanj, alm, lönn, björk, oxel och pil. Här växte också en mängd prydnadsväxter som klängrosor, hagtorn, vildvin, murgröna och kaprifol. Man anlade vindlande grusgångar runt gräsmattor och rabatter. Här och var fanns bersåer med bord och soffor. På ruinens krön ordnades en utkiksplats. Parken var från början tydligt inspirerad av den tyska parkstilen, med öppna gräsytor och färgstarka blomsterplanteringar med buskar och träd som skulle skapa rum i parken. Promenaden skulle bli till en upplevelse och närheten till vattnet var viktig.
Även själva ruinen fick viss översyn och med det också ett uttalat skyddsvärde. 1889 restaurerades till exempel portvalvet. Men det kom att dröja fram till 1920-talet innan mer omfattande konserveringsarbeten utfördes.
Sällskapet engagerade många Västerviksbor i ideellt arbete genom åren. Men runt 1900 började de känna att man var färdig med sitt kall. Både Stadsparken och Slottsholmen var nu färgsprakande parkidyller. År 1903 upplöstes sällskapet och ansvaret för parkerna övergick till staden.
Kung Märta och eken
Märta Eriksdotter Leijonhufvud (1520-1584) beskrivs som en stark och driftig kvinna. Hon var syster till kung Gustav Vasas andra gemål Margareta och gift med greven och riksrådet Svante Sture. Svante Sture erhöll sitt grevskap Stegeholm med Västerviks stad och 54 gårdar i Tjust och Kinda härader 1562. Bara fem år senare bragtes Svante och sönerna Nils och Erik om livet på order av dåvarande kungen Erik XIV i det som kom att kallas Sturemorden. Kung Erik, som vid den här tiden ofta var förvirrad och misstänksam mot allt och alla, kom sedan att ångra sitt tilltag och sökte försoning med de mördades släktingar. Märta krävde ett offentligt tillkännagivande om makens och sönernas oskuld liksom 1 000 lödige mark silver i mannabot. Detta motsvarar mer än 220 kilo silver, en ansenlig summa vid den här tiden. Hennes make och söner fick också en högtidlig begravning i Uppsala.
Det är ingen hemlighet att Märta sedan kom att stödja kungens bröder, hertig Johan och hertig Karl, i den statskupp som följde 1568. Av Märtas silver präglades mynt som kallades blodsklippingar och hon bidrog med vapen och hästar till kampen om tronen. Statskuppen blev lyckad, Erik XIV avsattes och istället erkändes Johan III som ny kung. Som tack förlänades Märta makens grevskap Stegeholm. Dock i en betydligt större version, nu med 500 gårdar och hemman. Med det blev hon en av Sveriges största förläningsinnehavare vid den här tiden.
Märta styrde grevskapet med skicklighet och fast hand. Hon kom därför att kallas ”kung Märta”. Märta drev också ett rederi med eget fartyg. Hon värnade samtidigt extra mycket om grevskapets vackra ekskogar och skyddade dem när kronan ville hugga ned träden för att använda till skeppsbyggeri.
Märta och Svante fick femton barn - åtta döttrar och sju söner. Tre av barnen avled i späd ålder, två söner i Sturemorden och en son i ett sjöslag vid Bornholm. Flera av barnen gifte in sig i adelsätter som Bielke, Stenbock och Banér. Märta själv levde sina änkedagar här i Västervik, på Stegeholm där hon också dog den 15 januari 1584.
Invid borgruinen på Slottsholmen står en ek planterad till ”Kung Märtas” minne.
Läs mer om Kung Märta på Wikipedia här!
Holmen växer
När Stegeholms borg byggdes på 1360-talet var holmen betydligt mindre än idag. Redan på medeltiden började man fylla ut strandlinjen. I vattenbrynet slängde man ut sitt avfall och sakta men säkert växte holmen. Den medeltida strandlinjen låg flera meter längre in än dagens. Genom att senare flytta hit stora mängder sand, jord och sten har man under århundradena som gått fortsatt att vidga holmen till den vi ser idag. Så sent som 2018 gjordes nya utfyllnader inför byggnationen av det vackra trädäcket mot Gamlebyviken.
Tiden före borgen
Fram till i dag har inga fynd gjorts som visar på aktiviteter före bygget av borgen. Men man kan anta att holmen haft betydelse innan dess. Gamlebyviken, och särskilt området kring Gamleby och Lofta, har haft en särskild betydelse under yngre järnålder. Detta syns i både ortsnamn och fornlämningar. Man kan anta att holmen har fungerat som spärr för sjöfarare eller som passage för handelsfartyg redan under yngre järnålder och vikingatid. Under stenålder och bronsålder var holmen knappast mer än ett undervattensgrund, då havsnivån var många meter högre än i dag.
Under medeltiden var holmen med sin borg en viktig strategisk plats. Både för staden och för riket. När staden Västervik flyttats ut till vikens inlopp på 1430-talet och där sakta men säkert växte och expanderade så växte holmen också. Dess betydelse i det nationella maktspelet minskade med tiden, men holmen har likväl fortsatt att vara viktig för staden, som varvsplats, som industrimiljö och som område för rekreation. Spår av all denna historia gömmer sig under dagens gatsten och asfalt.
Arbete vid en strandkant
Genom arkeologins titthål i marken åren 2013 till 2015 såg man att det fanns bevarade kulturlager, minst 2 meter tjocka, i strandkanten på holmen östra sida. Lagren bestod främst av avfall från flera olika verksamheter på platsen. Det fanns också rester av timmerkonstruktioner vid stranden.
Att delar av lagren var vattendränkta gjorde att trä och föremål som till exempel ben och läder bevarats väl. Även fröer bevaras bra i syrefria vattendränkta miljöer. Med hjälp av planering, duktiga grävmaskinister och pumpar kunde arkeologerna beta av ytan skikt för skikt, från nutid till medeltid.
Fyndmaterialet från de arkeologiska undersökningarna sträcker sig inom ett tidsspann från åtminstone 1300-talets första hälft till 1800-talets slut.
Genom skräpet spåras topografin
Spåren av en topografisk förändring utifrån strandlinjen från 1300-talet och framåt är tydliga. Från början sluttade marken svagt fram till ett naturligt strandhak där marken sedan dök ganska brant nedåt ut i vattnet. För att skapa en stabilare kant mot sjön förstärktes strandhaket med små och stora stenar. Detta var troligen i samband med att borgen byggdes eller strax innan under 1300-talets första hälft. Då låg strandlinjen mellan 4 och 6,5 meter längre in än i dag. Den vek också av något mot väst i områdets södra del. Man började också kasta ut stora mängder avfall i den dåtida strandlinjen. Byggavfall som trä, flis, sten och tegel varvades med latrin, djurdynga, slakt- och matavfall, liksom trasiga föremål av trä, läder och keramik. Fynden kan kopplas till holmen och borgens högreståndskultur och inte till stadens avfallshantering.
Genom att kasta ut avfall i strandkanten fick man successivt en större och större holme, men det tog tid. Flera hundra år. De yngre skikten i det tjocka flislagret kan dateras till 1400-tal och tidigt 1500-tal.
Det syns tydligt att man under kommande århundraden arbetat för att höja strandkanten ytterligare och göra den mer stabil. Ovanpå lagret av flis finns flera utfyllnader som successivt flyttat strandlinjen österut under 1500- och 1600-talen. Man har sedan fyllt på med sand och grus liksom sten och tegel från den rasade borgen. Kritpipor, planglas och järnspik visar att denna utfyllnad inte kan vara äldre än 1600-talets andra hälft. Då som först blev kritpiporna vanligare i Sverige. Över detta fanns ett tunt lager av långa trästickor och flera slipade kalkstensplattor. Plattorna hade köpts in från Öland under Königsmarcks renovering på 1660-talet.
Cirka 1,2 meter under dagens marknivå fanns flera balkar och plankor på ett lager av sand och grus. En av plankorna som låg i den utflyttade strandlinjen i öst daterades med hjälp av sina årsringar till åren mellan 1765 till 1766. Kanske har delarna tillhört ett litet hus eller en lastbrygga. Här fanns också spår av en smedja i form av en syllsten med ett anslutande lager av slagg, sot och kol liksom en liten rest av en stenläggning. Flera av stenarna var sotiga och är förmodligen resterna av ett golv i smedjan. Verksamhet med smide nämns från 1500-talet och framåt, men denna lämning är troligen från 1800-talet eller som tidigast 1700-talets slut.
Under sent 1800-tal rensades holmen på sina brokiga små industrier och röriga upplag och en park anlades. Detta påverkade också kulturlagren på holmen. Nästa tydliga lager består av ett tjockt lager av grå sand i strandkanten, varpå en markyta från sent 1800-tal syntes. I dessa lager fanns krossat tegel, planglas, ben, barlastflinta, flis av kalksten och flintgods som kan dateras till 1750 till 1900. Man hittade också ett mynt från år 1894. Man ser tydliga spår av Slottsholmsparkens svarta trädgårdsjord och rester av trädgårdsmästarens skräp i form av trasiga planteringskrukor.
Åren efter 1900 gjordes en sista större utfyllnad av sten på holmen sydöstra sida. Lagret av sten är en del av den stenskoning som Sällskapet för Westerviks förskönande anlade. Lagret är också en del av en utjämning för det badhus som byggdes på platsen. Det skapades först en strandskoning av natursten som så senare byttes ut mot den mur av noggrant huggna och staplade block av sten som än i dag kantar holmens strand.
Under senare tid har man fortsatt att bygga på höjden med hjälp av bärlager och asfalt. Men man har även gjort ingrepp i markytan. Detta har lämnat spår efter sig i form av ett gytter av ledningar och omrörda lager. Man har också hittat förorenade massor från en gammal sjömack vars dieseldränkta rör låg kvar under mark. Längre in mot Norrlandsleden var marken i det närmaste helt avschaktad. Detta gjordes troligen när vägen byggdes om i slutet av 1970-talet och här fanns bara holmens naturligt avsatta sand och morän.
Visfestivalen
Måndagen den 18 juli 1966 sjöngs den allra första visan på den allra första VisFestivalen här på Slottsholmen. Visan var Nu grönskar det i dalens famn, en visa som nog de flesta känner igen. Visan framfördes av gruppen Folktune Singers. Festivalen arrangerades av Mageliso Club, ett gäng gymnasieungdomar från Västervik som fått tillstånd att ordna en konsert i ruinen. På scenen denna kväll fanns Lars ”Frosse” Frosterud, Jan Folke, Skepparn Cervin och dåtidens mest uppkäftiga trubadurer Finn Zetterholm, Bengt Sändh och Staffan Atterhall. Det blev succé trots det höga biljettpriset på fem kronor.
Två år senare arrangeras festivalen för första gång av visgeneralerna Hansi Schwartz och Lars ”Frosse” Frosterud. Hansi spelade tillsammans med Björn Ulvaeus, Tonny Rooth och Johan Carlberg i ett av landets mest kända band vid den här tiden – Hootenanny Singers.
Festivalen har firat både 20 och 50 år med pompa och ståt. Under åren har många lysande artister gästat Västervik som har blivit en visans nationalscen. Över 1 000 artister har sjungit på ruinens brant.
Nöjespalatset på Slottsholmen
Här i den gamla strandkanten stod Slottsholmens yngsta byggnad. Här har arkeologerna hittat rester av bryggor från sent 1700-tal. Strax efter sekelskiftet 1800 började bryggorna bli gamla och alldeles för små. Man gjorde då en stor markutfyllnad och byggde en kaj för angöring och transporter in och ut genom Stora Strömmen.
Kring sekelskiftet 1900 bildades Westerwiks Kallbadhusaktiebolag för att bygga ett badhus. I ett första förslag var det tänkt att ligga mitt för ingången till ruinen, men Sällskapet för Westerviks förskönande protesterade. Badhuset fick därför ett läge längre söderut, nära kajen. Kallbadhuset stod klart 1901. Det var en träbyggnad med torn och en sluten fasad mot sjösidan. Badhuset hade skilda entréer för damer och herrar. Intill badhuset fanns även ett hopptorn. När Lysningsbadet kom till 1933 och vattnet kring strömmarna blev mer förorenat besöktes kallbadhuset allt mindre. Badhusbyggnaden revs 1952.
Redan på 1880-talet fanns det önskemål om en servering på holmen. Ett förslag var att bygga en paviljong med servering inne i borgen eller uppe på själva muren. Sällskapet för Westerviks förskönande satte sig dock mot alla sådana förslag till bygge. Några år efter 1900 fick staden ansvar för Slottsholmsparken och planerna på en servering väcktes till liv igen. Nu var förslaget att man skulle bygga en den söder om ruinen och parken på den utfyllda kajen. Kajen togs därför bort och man byggde Restaurang Slottsholmen som invigdes 1913. Huset ritades av arkitekt Axel J Sjögren, bördig från Gladhammar. Det pampiga trähuset hade ett högt utsiktstorn och en stor uteservering med musikpaviljong och dansbana. Debatten var het före byggstart, men restaurangen kom att bli en omtyckt träffpunkt i Västervik. Restaurangverksamheten arrenderades ut till stadshotellets ägare.
År 1933, i samband med stadsutställningen på Slottsholmen, gjordes en tillbyggnad av mot Skeppsbrofjärden med en ny serveringshall. Under 1940-talet byggde man ut igen, bland annat med utökade köksutrymmen. Dåvarande stadsarkitekten Arre Essén gjorde ritningarna. Restaurangen renoverades sedan såväl inne som utvändigt och fasaderna målades i en ljus färg. När så byggnaden olyckligt brann i juli 1950 och därefter revs var det dags för nästa omdaning. Marken fylldes ut med sprängsten längre mot norr för att ge plats åt den Nya Restaurang Slottsholmen. Stadsfullmäktige tillsatte en kommitté som förordade en arkitekttävling. Av drygt 50 tävlingsbidrag valdes arkitekten Gösta Åberghs förslag. Förslaget var en byggnad konstruerad av betong, stål och glas i en stil tydligt präglad av tidens modernistiska ideal. Även detta bygge väckte uppmärksamhet och debatt. Sommarrestaurangen kom dock att fylla sin funktion som nöjespalats under många år. De sista åren fram till rivningen 2014 var verksamheterna i huset ytterst sporadiska.
Nya tider sätter nya spår och i 2000-talets avtryck kombineras nöjesplatsen med boende här på holmens södra ände. En plats där det en gång var en smal strand med synlig vattenspegel.
Korset vid Slottsholmen
Korset i marken utmärker platsen där verkmästare Gustaf Törngren mötte sin död. Under lördagsmorgonen den åttonde maj 1909 hade Törngren lämnat tändsticksfabriken och var på väg in mot staden när ett skott plötsligt small av. Han träffades i högersidan av bröstet, föll till marken och avled kort därefter.
Gärningsmannen identifierades av vittnen som en tidigare anställd fabriksarbetare – Johannes Svensson, även kallad Svente med tummen och Blekinge-Svensson. Skottet avfyrades från en båt intill kanotbron norr om Slottsholmen. Efteråt började Svensson ro bort från platsen, snart förföljd av tillskyndade personer varpå han självmant gick i vattnet. Trots draggning i viken återfann man aldrig hans kvarlevor. Både offret och gärningsmannen var gifta män i 60-årsåldern.
Artiklar och spekulationer pekade ut Svente med tummen som skyldig till ett brodersdråp i sin ungdom, som han också skulle ha sonat för. Något mord finns dock inte belagt, men han hade suttit i fängelse, så mycket stämmer. Mellan 1873-1881 satt han på Centralfängelset i Karlskrona för misshandel. Det stämmer också att han hade en bror som avled i närtid till detta, Sven Magnus Svensson, som tog sitt eget liv när han satt inne på kriminalvårdsanstalten i Karlskrona för stöld år 1871.
Korset i marken markerades till en början i sanden på platsen där Törngren föll. Med tiden har underlaget ändrats men korset har följt med. Vid upprepade tillfällen har försök gjorts att ta bort korset. Vid ett tillfälle lade man ett stort cementblock över det, men blocket hamnade snart i vattnet. Korset har även märkts ut i modern tid med spray och färg på asfalten.
